Tragedi i tre akter är en detektivroman av Agatha Christie som utavs på svenska 1935. Jag vill inte avslöja mer av handlingen, men mördaren drevs till sina två mord på grund av ett (politiskt) förbud, som man sedermera tog bort. I dagarna gick Finansmarknadsminister Per Bolund (MP) ut och var väldigt förvånad där han kritiserade svenska företagare att de inte hade mer pengar sparade i ladorna för att möta Coronakrisen. Han krävde vidare lagstiftning kring tvångssparande i företagen på ett eller annat sätt. Ett helt absurt uttalande kan man tycka. Det intressanta är att en vettig periodiseringsfond hade kunnat fungera som denna krockkudde i många av företagen. Och historien kring denna är också en tragedi i tre akter…
Akt ett: Periodiseringsfond instiftas 1994
1994 avskaffades möjligheten att avsätta medel till skatteutjämningsreserv (som i sin tur 1990 hade ersatt andra bokslutsdispositioner kring lagerreserv och resultatutjämningsfonder). I stället infördes möjlighet att avsätta del av vinsten till periodiseringsfond. So far so good! Man ersatte äldre betydligt mer komplicerade regler med en enkel formel: Du har rätt att i ett AB sätta av 25% av årets vinst före skatt i en periodiseringsfond.
På så sätt minskar årets resultat, och därmed årets skatt. Inom sex år så måste du återföra fonden till beskattning (du bestämmer själv när). Staten får alltså sin kaka förr eller senare. I praktiken innebär denna fond en krockkudde mot dåliga år, då man sparar i ladorna de bra åren och kan föra tillbaks avsättningen ett år man går back.
På balansräkningen hamnar en periodiseringsfond under ”obeskattade reserver”. Det innebär att man bara räknar med 78% av den när man räknar ut företagets soliditet. Man kan lite slarvigt säga att det är ”nästan som eget kapital, men inte riktigt”.
Akt två: Räntebeläggning år 2005
Största fördelen med en periodiseringsfond var att det indirekt kunde ses som ett internt genererat men räntefritt lån från staten utan krav på säkerhet. Ett vanligt lån skulle ju alltid innebära något krav på säkerhet, och ränta. Efter tio år där systemet fungerat bra så går alltså politikerna in och ändrar i förutsättningarna, och lägger en schablonränta på periodiseringsfonderna (vilket i praktiken gör att de beskattas lite på marginalen).
Den intresserade kan läsa Claes Englunds och Jimmy Henrikssons utmärkta kandidatuppsats ”Effekterna av räntebeläggningen på periodiseringsfond”. Jag tror dock att ni kan gissa ur denna korta text hur det gick… Ja, främst de små företagen slutade använda sig av periodiseringsfonder. Ibland var det billigare att låna pengar från externa aktörer, och då gjorde man det. Till högre risk såklart, då dessa lån hamnar på kort- eller långfristiga skulder i balansräkningen.
Akt tre: Per Bolund är förvånad och upprörd
-Coronakrisen visar att det kan behöva införas någon form av buffertkrav på företag, likt de skärpta krav som bankerna fick efter finanskrisen. Det säger finansmarknadsminister Per Bolund (MP) till DI.
– Man måste kunna klara av olika typer av samhällskriser, särskilt om de inte är långvariga, säger Bolund.
Men ditt jävla ålahuve! Hade ni politiker inte infört räntebeläggningen av periodiseringsfonderna år 2005, så hade framför allt de mindre företagen sparat egengenererade pengar just genom att använda sig av denna enkla funktion. Det kan inte vara för mycket begärt att en miljöpartist ska kunna förstå dessa enkla samband mellan orsak och verkan.
Men, enbart Sverige svenska politiker och byråkrater har…
